Företagen bör göra mer för Bangladeshs textilarbetare

RAPPORT | 31 maj 2018

Trots flera års arbete för att stärka arbetstagarnas röster i Bangladeshs textilindustri, låter verkliga förändringar vänta på sig. Fackligt aktiva utsätts för hot och trakasserier, och möjligheten att förhandla om sina arbetsvillkor är små. Svenska textilföretag uppger att de vidtar åtgärder men hos de flesta av deras leverantörer saknas fackföreningar och kollektivavtal, visar en ny rapport från Swedwatch.

Låga produktionskostnader har lockat mängder av multinationella företag till Bangladesh, som sedan 1980-talet utvecklats till världens näst största klädexportör. Även Sveriges import från landet har ökat stadigt under de senaste åren. Textilindustrin förser Bangladesh med miljontals arbetstillfällen, men arbetsmarknadens institutioner har inte hållit jämna steg med utvecklingen. Textilarbetarna, varav majoriteten är kvinnor, betalar ett högt pris i form av låga löner, övertid och farliga arbetsmiljöer.

Efter att landets textilindustri drabbats av allvarliga fabriksolyckor under 2012 och 2013, lanserades flera initiativ som skulle stärka arbetstagarnas rättigheter och förtroendet mellan arbetsmarknadens parter genom så kallad social dialog. Fem år senare rankar det globala facket ITUC dock fortfarande Bangladesh som ett av världens värsta länder att arbeta i; arbetstagare har små möjligheter att förhandla om sina villkor och den som vill bilda fackföreningar riskerar repressalier i form av hot, avskedanden och till och med mord.

För att ta reda på hur den sociala dialogen har utvecklats i Bangladesh har Swedwatch genomfört en enkät med 15 företag som köper kläder och hemtextil från Bangladesh, däribland Åhléns, Gekås Ullared och Lindex. Rapporten syftar till att vara ett diskussionsunderlag för vilket ansvar ett företag har när det verkar i länder som Bangladesh där föreningsfriheten och rätten till kollektiv förhandling systematiskt begränsas.

Enkätsvaren visar att företagen känner till riskerna för kränkningar av fackliga rättigheter i landet och att dessa främst hanteras genom fabrikskontroller, utbildningar i arbetsrätt och genom att bygga långsiktiga relationer med leverantörerna. Samtidigt som kunskapen om arbetstagares rättigheter på fabrikerna upplevs ha ökat, uppfattar flera av de svenska företagen dock att det finns en fortsatt utbredd skepsis mot fackföreningar hos fabriksledningarna. Endast ett fåtal av fabrikerna har fackföreningar eller kollektivavtal.

Frånvaron av fackföreningar har enligt studien fått flera av företagen att luta sig mot de arbetarkommittéer som krävs enligt bangladeshisk lag. Dessa kontrolleras dock ofta av fabriksledningen och ger inte arbetstagarna möjlighet att förhandla kollektivt.

Företag som köper textilprodukter från Bangladesh har liksom lokala leverantörer ett ansvar för att deras affärsverksamhet inte påverkar mänskliga rättigheter negativt. I rapporten uppmuntras företag att utreda huruvida leverantörer i Bangladesh motarbetar facklig organisering, och vidta åtgärder för att förhindra detta. Rapporten lyfter också fram de svenska företagens möjligheter att förbättra situationen för arbetstagarna genom mer hållbara inköpsmetoder, som att ge ekonomiska incitament till leverantörer med kollektivavtal.

Rapporten, Power of the Voice, är framtagen i samarbete med Fair Action som även står bakom rapportens rekommendationer.

De företag som ingår i enkäten har getts möjlighet att kommentera på rapporten.