Bitter verklighet bakom kaffet

RAPPORT | 17 november 2005

Bakom Zoégas och Gevalias kaffe döljer sig arbetare som lever på existensminimum och saknar skydd samt odlingsmetoder som allvarligt skadar miljön.

Båda företagen brister i sitt etikarbete. Inget av företagen vet idag om tvångs- och barnarbete kan förekomma i produktionen av deras kaffebönor. I denna rapport undersöker SwedWatch arbetsförhållanden och miljökonsekvenser från produktionen av Zoégas och Gevalias kaffe. Studien fokuserar på kaffeproduktionen i Brasilien, det land som Sverige importerar mest kaffe från idag. Zoégas och Gevalia köper, precis som de flesta av de andra svenska kafferosterierna, sitt brasilianska kaffe från det kaffebälte som sträcker sig över den södra delen av den brasilianska delstaten Minas Gerais och delar av savannlandskapet Cerradon i samma delstat.
SwedWatchs studie visar att många lantarbetare inom kaffeindustrin i södra delen av delstaten Minas Gerais lever på existensminimum. De flesta är säsongsarbetare och saknar fast anställning. Majoriteten tjänar aningen mer än en minimilön. Under skördesäsongen arbetar de på ackord, vilket leder till hög press men en möjlighet till högre lön under goda skördeår.
Landsorganisationen CUT uppskattar att en tredjedel av landets kaffearbetare saknar carteira assinada, det kort som registrerad arbetskraft får och som är nyckeln till landets sociala skyddssystem. Utan registreringen har den anställde inga sociala rättigheter som pension, semesterersättning, sjuklön och föräldraledighet. Ofta är det arbetsgivare på små och medelstora gods som avstår från att registrera sina anställda, eftersom arbetskraftskostnaderna då blir lägre.

Kvinnorna tjänar ofta mindre än männen, eftersom alla går på ackord och kvinnorna är de som måste ta hand om barnen vid sjukdom och liknande. I många områden saknas dagis. De personer SwedWatch har intervjuat vittnar om att gravida inte anställs och att många kvinnor inte kan utnyttja sin lagliga rätt till föräldraledighet, eftersom arbetsgivaren underlåter att registrera dem i socialförsäkringssystemet.

Fall av tvångsarbete inom det brasilianska jordbruket rapporteras varje år. År 2004 räddades kaffearbetare på en farm i Minas Gerais av myndigheterna efter att ha levt i så kallat skuldslaveri (debt peonage). Skuldslaveri är en form av tvångsarbete som förekommer i Brasilien och innebär att arbetaren försätts i skuld och tvingas arbeta bara för att betala av skulderna. Arbetsgivaren tar ut orimliga avgifter för boende, mat, arbetskläder, med mera. Systemet fördöms av FN:s arbetsrättsorgan ILO och klassas i den brasilianska lagen som slavarbete.

Ett annat område som svenska rosterier importerar kaffe från är savannlandskapet Cerradon, i sydvästra Minas Gerais. Precis som i södra Minas Gerais är majoriteten av de anställda säsongsarbetare. De tillfälliga anställningarna, i kombination med de låga lönerna, gör att många arbetare har svårt att få ekonomin att gå ihop. Facken har framgångsrikt arbetat för bättre livsvillkor för arbetarna (rabatterad tandvård, privata sjukförsäkringar, med mera), men fortfarande avstår många arbetsgivare på de små och medelstora gårdarna från att registrera sina anställda så att de får carteira assinada.

Kaffeproduktionens miljöeffekter
Den brasilianska kaffeproduktionens historia kantas av en allvarlig miljöförstörelse. Den fortsätter än idag. Det biologiskt viktiga savannlandskapet Cerradon förstörs i snabb takt när kaffeodlingar och andra jordbruksaktiviteter breder ut sig. Här finns en ovärderlig biologisk mångfald som nu utarmas.

Kaffeproducenterna har skapat ett högeffektivt, konkurrenskraftigt jordbruk. Stora monokulturer av kaffe sträcker sig över dagens södra Minas Gerais och Cerradon. Odlingarna kräver en stor användning av bekämpningsmedel och konstgödsel. Konstgödslet bidrar till övergödning av vattendrag i de kaffeproducerande områdena.

På Cerradon minskar grundvattennivåerna till följd av det intensiva jordbruket. Vissa av bekämpningsmedlen som används i kaffeodlingarna riskerar att ansamlas i mark, förgifta grundvattnet och påverka exempelvis fisk- och fågellivet negativt. Bekämpningsmedel utsätter även människan för allvarliga risker. Miljö- och hälsofarliga medel med ingredienser som parakvat, disulfoton, 2,4-D och endosulfan används, samtidigt som skyddsutrustningarna brister på framför allt de små och mellanstora odlingarna.

Inget av företagen vet idag vilka odlingar merparten av deras kaffe kommer från, vilket gör att de inte känner till om exempelvis tvångs- och banarbete används i produktionen av deras kaffebönor. Bristen på spårbarhet begränsar också starkt möjligheten till ett effektivt etikarbete. Företagen utför heller inga systematiska leverantörskontroller av aspekter som gäller arbetsförhållanden och effekter på miljön.

Nestlé har efter flera års motstånd beslutat att erbjuda kunderna en Rättvisemärkt version av Zoégas med start 2006. Kraft Foods avstår dock. Istället satsar företaget på att köpa in kaffe som är certifierat enligt Rainforest Alliance. Certifieringar leder till positiva effekter. Rainforest Alliances certifiering är dock ingen ekologisk märkning som KRAV och odlarna saknar det garanterade minimipris och premie som Rättvisemärkt annars ger.

Vad som behövs är högre etiska krav på vanligt, omärkt kaffe. Det nylanserade etikinitiativet 4C, som förenar rosterier, producenter, fackföreningar samt enskilda organisationer i Nord och Syd, skulle kunna vara ett steg i en sådan riktning. Initiativet testas fram till slutet av 2006. För att det ska få en verklig effekt i Syd krävs dock att de stora kafferosterierna och konsumenterna bidrar, inte minst ekonomiskt.

Gjord i samarbete med: Naturskyddsföreningen