Dags för svensk handlingsplan för textilindustrin

Ansvaret för en hållbar textilindustri är delat. Flera svenska företag vill se kollaborativa lösningar.

Fredagen den 26 september släppte Swedwatch och LO-TCO Biståndsnämnd rapporten ”44 barn” som handlar om barnen till dem som syr våra kläder. Vi har träffat barn i åldrarna två till tretton som alla har föräldrar som jobbar på leverantörsfabriker till svenska och internationella företag. Det är barn som lever i fattigdom och som ofta är sjuka. Fler än det nationella genomsnittet hoppar av skolan för att jobba, sjuåriga Tamanna drömmer om att någon gång få äta ett äpple, de saknar sina föräldrar. I spåren av textilindustrin riskerar miljontals barn att få sina rättigheter kränkta och bli kvar i fattigdom.

Rapporten väckte stor uppmärksamhet. Radio och TV rapporterade, TT:s text publicerades i tidningar i hela riket, både konsumenter och företag har hört av sig till oss. Vittnesmålen i rapporten är både upprörande och alarmerande och det är tydligt att ämnet berör starkt. Men en springande och återkommande fråga är; vad är de svenska företagens ansvar för att barnen lever i fattigdom? Eller, som ett av företagens CSR-chefer uttryckte sig på telefon strax efter vårt seminarium på Bokmässan i Göteborg; ”Vad anser ni är vårt ansvar egentligen? Vad tycker ni att vi borde göra annorlunda?”

Flera svenska klädföretag känner frustration. De satsar å ena sidan resurser på kapacitetsstärkande projekt för kvinnor, träning i arbetsrätt och sponsring av Unicef-projekt i slumområden. Å andra sidan kommer en Swedwatchrapport och visar det fula tryne som är fattigdom, som är fattiga barn. Trots en årlig tillväxt på sex procent i Bangladesh, till stor del tack vare textilindustrin, så är dessa barn fjärde generationen barn till textilarbetare som fortfarande sitter fast i fattigdom. Men poängen med vår rapport är inte att hålla svenska företag ansvariga för förhållanden som är statens ansvar. Vi vill visa vilken påverkan textilindustrin har på miljontals barn vars föräldrar har för låga löner för att ta sig ur fattigdomen.

Man kan dra resonemanget till sin spets: att handla från Bangladesh är att köpa av lågavlönade kvinnor vars hemstat inte skyddar deras rätt till värdigt boende. I den importerade klädlådan finns en osynlig ballast som är världens lägsta minimilöner och barn utan föräldratillsyn. Det är en utmanande tanke, och en störande tolkning av den bild som oftast går som den sanna: handel med Bangladesh bidrar till fattigdomsminskning och frigörelse för kvinnor. Det är inte i sak fel, men vår research syftar till att se människorna bakom tillväxtsiffrorna, göra reality checks i den mikrovärld befolkad av människor som har kopplingar till svenska företag. Därför har vi pratat med arbetstagare i den exporterande delen av industrin som syr till svenska köpare, besökt deras hem och träffat deras barn. Bilden vi får är inte att de är emanciperade. Textilkvinnornas frigörelse består i att de tagit sig från sina byar in till staden och själva valt sina liv – en inte föraktfull frigörelse i ett land som Bangladesh – men de är inte trygga, är inte organiserade och har inte en lön att leva på. De är fast i fattigdomens onda cirkel där även deras barn riskerar fastna om inget radikalt händer och hela modellen för den globala textilhandeln görs om i grunden.

De flesta är överens om att det behövs en ommodellering av industrin. I skrivande stund håller OECD och ILO ett tvådagars toppmöte i Paris, 29-30 september, om ansvarsfullt leverantörsansvar i klädindustrin. Det stora konferensrummet är fyllt till sista plats av representanter från inte bara medlemsländer utan även nationer där klädindustrin är i sin linda; Lesotho, Sydafrika och Nigeria till exempel. Inbjudna är fack, företag, experter, organisationer och från Sverige deltar UD, H&M och Swedwatch.

Mötet är en följd av Rana Plaza-kollapsen i Dhaka i april 2013 då 1138 människor dog. Katastrofen har lett till en internationell mobilisering kring frågan om en hållbar textilindustri i allmänhet och textilarbetarnas rättigheter i synnerhet. Syftet med toppmötet är att hitta gemensamma strategier som leder till att kränkningar av arbetarnas rättigheter upphör: osäkra byggnader, låga löner, långa arbetsdagar och repression mot facklig organisering. Att lösningarna måste vara breda är givet i en värld där leverantörsleden sträcker sig från producerande låglöneländer till konsumerande höginkomstländer. Ansvaret är delat.

För att nu ge ett mer utförligt svar på CSR-chefens fråga än jag kunde göra i bruset och stöket på Bokmässan:

Det är staterna och inte näringslivet som har skyldighet att leverera samhällstjänster till sina medborgare, även till små medborgare som barn. Staterna ska skydda mänskliga rättigheter så att de inte kränks. Bangladesh ska se till att det finns skolor till alla barn, lärare och läromedel som alla har råd med. Staten ska se till att det finns läkare och vaccinationsprogram, dugliga bostäder med tillgång till rent vatten och god sanitet. Klädföretagen köper kläder från fabrikerna och ska inte ta över statens roll genom att starta skolor och hälsokliniker, bygga daghem och borra brunnar, som i svenska brukssamhällen på 1600- och 1700-talen. Däremot ska företagen, enligt FN och OECD, respektera alla mänskliga rättigheter som påverkas av deras verksamhet, samt ”åtgärda negativ påverkan på mänskliga rättigheter som de är inblandade i”. (FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, II A)

Rapporten ”44 barn” visar textilindustrins påverkan på de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och barnens rättigheter i synnerhet. Det är inte H&M, KappAhl eller Lindex som kränker barnens rättigheter men det finns en koppling. I rapportens enkät till svenska klädföretag uppger samtliga 18 företag att de ser denna koppling. Företagen identifierar ”levnadslön” som den enskilt viktigaste faktorn för att lyfta textilarbetarnas barn ur fattigdom. H&M lyfter fram sitt arbete för rättvis levnadslön hos några av sina leverantörer.

De svenska företagen vill ta ansvar, så långt det sträcker sig, och de vill göra det i samarbete med övriga ansvariga aktörer. Deras kollaborativa inställning har genklang på ILO OECD-mötet i Paris. Amerikanska och europeiska företag vill ha en hållbar industri. Globala och lokala fack vill se funktionella fackföreningar och kollektivt förhandlade löner. Regeringar från Washington i väst till Dhaka i öst vill se stabila industriella relationer och stärkt skydd av mänskliga rättigheter.

Initiativ för förbättringar inom industrin har haglat sedan Rana Plaza-katastrofen: The National Tripartite Plan (i Bangladesh), The Sustainability Compact (EU, Bangladesh och ILO), the Accord on Fire and Building Safety (globala fack, 150 företag och ILO), Alliance for Bangladesh (amerikanska företag), the Arrangement and Donors Trust Fund för Rana Plaza-offrens anhöriga. Den holländska regeringen har dessutom en egen nationell plan och tillsammans med den tyska regeringen utvecklar man en gemensam handlingsplan för levnadslön.

Sverige har av sina nordiska och europeiska grannländer framstått som mycket avvaktande och sval i frågan. Danmark och Norge har ett gemensamt projekt via Nordiska rådet – där Sverige valt att inte delta. Inspirerat av Holland har nu Danmark långtgående planer på en egen nationell handlingsplan.

Tiden verkar mogen för den typ av kollaborativa lösningar som Swedwatch förespråkar i rapporten, och som framstår som en oundviklig självklarhet på OECD och ILO-mötet i Paris. Lösningar som involverar alla parter - företag, regeringar och fack - och som kan leda till stärkt föreningsfrihet, förhandlade löner, säkra fabriker och ökad livskvalitet även utanför fabriksväggarna. Det är dags för en svensk handlingplan.

Viveka Risberg, kanslichef på Swedwatch

 

Nyckelord för denna artikel

Kungsholmsgatan 10
112 27 Stockholm
Sweden
+46-(0)8-52 52 03 70
info [at] swedwatch [dot] org