Bitter verklighet bakom din kaffekopp

Medan människor i Sverige dricker sitt morgonkaffe och kaffe latte-kulturen präglar varje västerländskt land kämpar kaffearbetare i Syd för drägliga löner och grundläggande rättigheter. Deras verklighet är avlägsen vår. I denna rapport undersöker SwedWatch arbetsförhållanden och miljökonsekvenser bakom en rykande kopp Zoégas och Gevalia. Studien fokuserar på kaffeproduktionen i Brasilien, det land som Sverige importerar mest kaffe från idag. Zoégas och Gevalia köper, precis som de flesta av de andra svenska kafferosterierna, sitt brasilianska kaffe från det kaffebälte som sträcker sig över den södra delen av den brasilianska delstaten Minas Gerais och delar av savannlandskapet Cerradon i samma delstat. Under våren och sommaren 2005 har SwedWatch gjort fältstudier i området.

Kaffearbetarnas situation
Trots vissa sociala förbättringar, till följd av de fackliga organisationernas arbete och ett fungerande samarbete mellan dem och myndigheterna, präglas den brasilianska kaffeindustrin fortfarande av oacceptabla etiska brister. SwedWatchs studie visar att många lantarbetare inom kaffeindustrin i södra delen av delstaten Minas Gerais lever på existensminimum. De flesta är säsongsarbetare och saknar fast anställning. De försöker hanka sig fram på olika typer av jobb under året för att få ekonomin att gå ihop. Majoriteten tjänar aningen mer än en minimilön. Under skördesäsongen arbetar de på ackord, vilket leder till hög press men en möjlighet till högre lön under goda skördeår. Småbönder som har möjlighet att odla egen mat och ha egen boskap har ofta lättare att få ekonomin att gå ihop.

Landsorganisationen CUT uppskattar att en tredjedel av landets kaffearbetare saknar carteira assinada, det kort som registrerad arbetskraft får och som är nyckeln till landets sociala skyddssystem. Utan registreringen har den anställde inga sociala rättigheter som pension, semesterersättning, sjuklön och föräldraledighet. Ofta är det arbetsgivare på små och medelstora gods som avstår från att registrera sina anställda, eftersom arbetskraftskostnaderna då blir lägre.

Tidigare bodde en stor del av arbetarna på plantagerna. Numera gör endast en liten minoritet det i södra Minas Gerais, eftersom det har skett en kraftig infl yttning från landsbygden till städerna. Förändringen har lett till att godsägarnas makt har minskat, men arbetarnas möjligheter att försörja sig har försvårats, eftersom de inte längre kan odla grödor för husbehov och inte heller kompenseras lönemässigt.

Transporterna av arbetare till storgodsen har blivit säkrare, men transporterna till de mindre och mellanstora godsen är fortfarande många gånger livsfarliga och olagliga på grund av bristande säkerhet.

Kvinnorna tjänar ofta mindre än männen, eftersom alla går på ackord och kvinnorna är de som måste ta hand om barnen vid sjukdom och liknande. I många områden saknas dagis. De personer SwedWatch har intervjuat vittnar om att gravida inte anställs och att många kvinnor inte kan utnyttja sin lagliga rätt till föräldraledighet, eftersom arbetsgivaren underlåter att registrera dem i socialförsäkringssystemet.

Fall av tvångsarbete inom det brasilianska jordbruket rapporteras varje år. År 2004 räddades kaffearbetare på en farm i Minas Gerais av myndigheterna efter att ha levt i så kallat skuldslaveri (debt peonage). Skuldslaveri är en form av tvångsarbete som förekommer i Brasilien och innebär att arbetaren försätts i skuld och tvingas arbeta bara för att betala av skulderna. Arbetsgivaren tar ut orimliga avgifter för boende, mat, arbetskläder, med mera. Systemet fördöms av FN:s arbetsrättsorgan ILO och klassas i den brasilianska lagen som slavarbete. Mest utsatta är kaffeindustrins många migrantarbetare och det är vanligast med tvångsarbete i de områden där regeringsmakten är svag. Så är fallet i till exempel delstaterna Bahia och Espírito Santo, där det billigare robustakaffet odlas. Brasilianskt robustakaffe används exempelvis i de svenska lågpriskedjornas billiga kaffe samt i snabbkaffe som Nescafé.

Ett annat område som svenska rosterier importerar kaffe från är savannlandskapet Cerradon, i sydvästra Minas Gerais. Precis som i södra Minas Gerais är majoriteten av de anställda säsongsarbetare. De tillfälliga anställningarna, i kombination med de låga lönerna, gör att många arbetare har svårt att få ekonomin att gå ihop. Facken har framgångsrikt arbetat för bättre livsvillkor för arbetarna (rabatterad tandvård, privata sjukförsäkringar, med mera), men fortfarande avstår många arbetsgivare på de små och medelstora gårdarna från att registrera sina anställda så att de får carteira assinada.

På Cerradon har en massiv mekanisering skett med ökad konkurrenskraft men också negativa sociala effekter som följd. Mindre bemedlade bönder har haft svårt att hänga med i utvecklingen och behovet av arbetskraft har minskat.

Kaffeproduktionens miljöeffekter
Den brasilianska kaffeproduktionens historia kantas av en allvarlig miljöförstörelse. Den fortsätter än idag. Det biologiskt viktiga savannlandskapet Cerradon förstörs i snabb takt när kaffeodlingar och andra jordbruksaktiviteter breder ut sig. Här finns en ovärderlig biologisk mångfald som nu utarmas.

Kaffeproducenterna har skapat ett högeffektivt, konkurrenskraftigt jordbruk. Stora monokulturer av kaffe sträcker sig över dagens södra Minas Gerais och Cerradon. Odlingarna kräver en stor användning av bekämpningsmedel och konstgödsel. Konstgödslet bidrar till övergödning av vattendrag i de kaffeproducerande områdena.

På Cerradon minskar grundvattennivåerna till följd av det intensiva jordbruket. Bortröjningen av ursprungsvegetation leder till allvarlig jorderosion. Vissa av bekämpningsmedlen som används i kaffeodlingarna riskerar att ansamlas i mark, förgifta grundvattnet och påverka exempelvis fisk- och fågellivet negativt. På småjordbruken förekommer det fortfarande att giftbehållare dumpas i naturen.

Bekämpningsmedel utsätter även människan för allvarliga risker. Miljö- och hälsofarliga medel med ingredienser som parakvat, disulfoton, 2,4-D och endosulfan används, samtidigt som skyddsutrustningarna brister på framför allt de små och mellanstora odlingarna. Fackliga representanter och arbetsmiljöinspektörer rapporterar om såväl akuta förgiftningar som kroniska effekter. Mer forskning behövs för att slå fast bekämpningsmedlens effekter på människa och miljö, i såväl Minas Gerais som andra kaffeproducerande regioner i Syd. Alternativ finns, som ekologisk odling. För närvarande är dock endast 0,2 procent av Brasiliens totala kaffeproduktion registrerad som ekologisk.

Kraft Foods och Nestlés makt
Den globala kaffemarknaden präglas av djupa orättvisor. Medan rosterierna i Nord går med vinst har intäkterna till producenterna i Syd minskat kraftigt de senaste åren. I slutet på 1980-talet hade de kaffeproducerande länderna i Syd exportinkomster på runt 10-12 miljarder USD om året. 2004 hade de halverats. Återförsäljningsvärdet i kaffekonsumerande länder nära nog tredubblades under samma tid, från 30 miljarder USD till 80 miljarder USD.

Sedan 1999 har en kaffekris pågått med allvarliga ekonomiska och humanitära konsekvenser i kaffeproducerande länder. En överproduktion av kaffe ledde till extremt låga priser. Värst har småbönderna drabbats och alltfler hushåll kom under kaffekrisens år att leva under fattigdomsgränsen. Under kaffekrisens tuffaste år ökade Nestlé, Zoégas ägare, sin vinst före skatt med nästan 9,2 miljarder SEK.

Kaffepriserna har nu återhämtat sig för den här gången. Många faktorer begränsar dock de kaffeproducerande ländernas möjligheter till utveckling. För Brasiliens del är EU:s tullar för förädlat (rostat) kaffe ett hinder. Den brasilianska kaffeindustrins främsta konkurrensfördel förblir istället de låga lantarbetarlönerna, frånvaron av självklara mänskliga rättigheter samt den pågående mekaniseringen av arbetet.

Kraft Foods, som äger Gevalia, anser att företaget betalade för lite för kaffet som det köpte in under kaffekrisen. Nestlé, Zoégas ägare, anser däremot inte att det betalade för låga priser. Inget av företagen vet idag vilka odlingar merparten av deras kaffe kommer från, vilket gör att de inte känner till om exempelvis tvångs- och banarbete används i produktionen av deras kaffebönor. Bristen på spårbarhet begränsar också starkt möjligheten till ett effektivt etikarbete. Företagen utför heller inga systematiska leverantörskontroller av aspekter som gäller arbetsförhållanden och effekter på miljön.

Nestlé har efter flera års motstånd beslutat att erbjuda kunderna en Rättvisemärkt version av Zoégas med start 2006. Kraft Foods avstår dock. Istället satsar företaget på att köpa in kaffe som är certifierat enligt Rainforest Alliance. Certifieringar leder till positiva effekter. Rainforest Alliances certifiering är dock ingen ekologisk märkning som KRAV och odlarna saknar det garanterade minimipris och premie som Rättvisemärkt annars ger.

Vad som behövs är högre etiska krav på vanligt, omärkt kaffe. Det nylanserade etikinitiativet 4C, som förenar rosterier, producenter, fackföreningar samt enskilda organisationer i Nord och Syd, skulle kunna vara ett steg i en sådan riktning. Initiativet testas fram till slutet av 2006. För att det ska få en verklig effekt i Syd krävs dock att de stora kafferosterierna och konsumenterna bidrar, inte minst ekonomiskt.

Ladda ner hela rapporten här!