Fakta om Burma

Efter militärkuppen 1988 tog State Law and Order Restoration Council (SLORC) över den verkställande makten i landet. 1997 döptes styret om till State Peace and Development Council (SPDC) som regerar idag. Det parlament som tidigare funnits togs bort i samband med militärkuppen. Valet som tilläts 1990 gällde formandet av ett nytt, men när det stod klart att Aung San Suu Kyis parti National League of Democracy (NLD) hade vunnit en jordskredsseger förbjöds parlamentet att samlas. SPDC kontrollerar för närvarande hela statsapparaten. Politiska partier och organisationer är utsatta för stora restriktioner. Det finns exempel på demokratiaktivister som, även om de verkat på fredlig väg, har dömts till fängelse i mellan sju och tjugo år.
Två ledande grupper opererar istället i exil. Exilregeringen, National Coalition Government of the Union of Burma (NCGUB), som består av parlamentariker som valdes 1990 och All Burma Students Democratic Front (ABSDF), som består av studenter som flydde Burma under massakerna 1988.

Omkring 65 procent av befolkningen uppskattas vara burmeser medan resterande del tillhör minoritetsgrupper som Karen, Shan och Chin. Mångfalden har utnyttjats av politiska krafter sedan lång tid tillbaka. Det brittiska kolonialstyret spelade till exempel ut olika grupper mot varandra i över hundra år. Militärregimen har sedan försökt att tona ner skillnaderna i syfte att fostra en nationell identitet. Men även om den burmesiska regeringen med bestämdhet talar om ”den burmesiska familjen” som ska ha levt i union med varandra under tusentals år talar verkligheten ett annat språk. Stridigheter mellan militären och olika etniska grupper, som kräver makt och lika rättigheter, har sedan självständigheten avlöst varandra. För närvarande uppskattas över en miljon internflyktningar vara på flykt undan stridigheter eller vara tvångsförflyttade inom landets gränser.

Medan juntan satsar stora summor på landets militära struktur lever befolkningen under svåra förhållanden. Runt 40 procent av BNP spenderas på militära utgifter medan ringa fyra procent läggs på områden som hälsa och utbildning. Sedan 1988 har Burma fördubblat sin armé från 200 000 till 400 000 anställda. Juntan vansköter landets ekonomi och dålig ekonomi ses som en delförklaring till att tvångsarbete förekommer.

År 2000 uppmanade ILO världens regeringar, arbetstagare och arbetsgivare att se över sina förbindelser med Burma för att försäkra sig om att man inte bidrar till att främja förekomsten av tvångsarbete i landet.

EU har sedan 1996 haft en gemensam ståndpunkt om Burma. Den innefattar bland annat ett förbud mot vapenexport och mot allt bistånd utom det humanitära. En rad personer som tillhör eller har kopplingar till militären och regeringen samt deras familjer nekas att besöka Europa och år 2000 fattades ett beslut om att deras banktillgångar i Europa skulle frysas. Samma år förbjöds export av utrustning som kan tänkas användas för terrorism och internt förtryck. Dessa sanktioner styr de svenska företagens handlingsutrymme i förhållande till Burma.

USA har valt att gå längre. För närvarande råder till exempel ett amerikanskt investerings- och importförbud gentemot Burma. 2003 infördes även ett förbud mot överföringar av pengar från USA i dollar, i syfte att försvåra handeln med Burma och för att negativt påverka Burmas regim och statliga banksystem.

(Källor: The Economist Intelligence Unit med flera)